Mentally InShane

Ja, vafan ska man säga om en del som börjar med backside nollie heelflip utför Wallenberg fyran?

Trots hans overkliga förmåga på brädan har jag faktiskt lite svårt för Shane O’neill.
Hans stil är en blanding av uttryckslös robot och en plattfot Love Eneroth, vilket såklart är mest negativt men stundtals riktigt smarrigt när hans perfektion träffar rätt.

Problemet för mig är att vissa av hans trick är lite för krångliga och tekniska för att se bra ut vilket påminner mig om tech-eran runt 91-92 (men när man kan göra i princip vad man vill så har jag viss förståelse för att det blir svårt att hålla sig till “basics”).
Får samma känsla som när Marc Johnsson eller Guy Mariano gör nåt över-tech trick bara för att dom kan, men som får stilbarometern att sänkas till Rodney Mullen nivå.
Inget ont om Mullen men han blev inte en legend på grund av stil, och eftersom #stylematters som det brukar uttryckas på webben så tycker jag det är lite synd att han blandar in manual-combos, dubbelflippar, och röriga flip-outs. Sen är han även insyltad i StreetLeauge/Berrics/Energidrycksindustrin vilket oftast får mig att må illa.

Hursomhelst så gör Shane sjukt mycket bra grejer och jag blir på någon nivå ändå imponerad av dom få trick i den här delen som inte faller mig personligen i smaken. Typ som med jonglering eller golf.

Mighty footy

Som de flesta tycker jag att Gino Iannucci har hyfsat smooth stil och det mesta han släppt är legendariskt, men för att vara helt ärlig så är gamla andrahandsklipp inte alltid så exhalterande trots att det är osläppt Gino footy från 90-talet vi snackar om här. Sista tricket är dock i en klass för sig och enligt mig hamnar det på topplistan av allt Gino bjudit på genom åren.

Det måste varit runt 97/98 tänker jag eftersom han och Guy har samma look som i “Chocolate Tour” (-99) så jag fattar inte varför det aldrig kom med i delen. Socrates kanske störde sig på solbländningen eller var det kanske filmarbeef med nån annan?

På tal om filmarbeef går det rykten om att Marc Johnsson filmat en hel del med Tiltmode gänget som Ty Evans satte stopp för att släppa. Det sägs att Mike Carroll håller på materialet men även att det kan ha raderats/spelats över. Oh well, time will tell..

Hukfetma – de 5 lägsta skateproffsen, fram tills nu…

Den största anledningen, förutom min ihållande skrivkramp, till att jag dröjt så länge med uppföljningen till min artikel ”Rigor Rippus – de fem stelaste skateproffsen” är att jag känt mig högst osäker på vad jag egentligen ska skriva. Meningen var ju att, som Sami kommenterade, lista vilka som är ”… de största ‘Dippersen’? De som nuddar rumpan inför och efter varje trick, det är fan inte en vacker syn det heller”.

Men även om det hade varit hyfsat enkelt att rapa upp några gamla djupdippare så kompliceras det hela av att jag börjat ana att vi genomlever något av alla tiders dipphysteri allra precis just nu, vilket tvingar mig att skriva något av hukandets historia innan jag kan börja med någon form av uppräkning.

hukfetma

Vi tycks ju äntligen ha lämnat bakom oss den märkliga ”chilltrenden” då det under några år tränades på att göra manuals med raka ben och armarna klistrade längs sidorna, något som jag förmodar skulle frambringa grace och coolhet men som enbart resulterade i svåravtvättad pinsamhet. Istället så laddas det nu som aldrig tidigare inför varje trick, på ett vis jag inte känner igen från någon annan period; en kickflip på flat förbereds numera som ett olympiskt marklyft i 400-kilosklassen och ska ett par trick i rad utföras börjar rörelsemönstret likna något av en kosackdans.

hukfetma 3

Vad jag kan förstå så är detta helt i sin ordning; dagens superhuk är förlängningen av en utveckling som pågått, med vissa avbrott, sedan 1993. Det var då som Jeremy Wray i Color-filmen förändrade skateboard med sina catchade flippar. Enligt mig är detta ett av de riktiga paradigmskiftena i skateboard och att Jeremy Wray inte är med på t ex Transworlds lista över de 30 mest inflytelserika skatarna (där vi istället hittar bl a Jason Dill) är ett dåligt skämt. Efter 1993 var det inte längre godtagbart med flippar som skrapade och studsade på marken och även om Jeremy Wrays kraftfulla stil inte kopierades särskilt flitigt så blev hans sätt att flippa den nya förebilden.

hukfetma 2

Jag är inte ensam om åsikten att skateboard peakade stilmässigt under de tre fyra år som följde. När de bästa skatarnas teknik och ambition hamnade i ett ekvilibrium med tidens tricktrend i samklang med lätta små smala brädor och icke-livsshotande terräng uppstod i vissa fall en oefterhärmelig elegans; pop utan åtbörd (Kareem Campbell, Mike Carroll) och flyt utan fläng (Drake Jone, Rick Howard).

hukfetma 4

Men redan 1996 hände något som skulle leda skateboard bort från denna ädla om än oatletiska stig. Tim O’Connor slog nämligen igenom med dunder och huk i Eastern Exposure 3 och hans sätt att förbereda sig inför sina högtflygande manövrar slog igenom på bred front hos tidens ungdom och idag är ”korset” snarare en stilregel än ett undantag hos skateboardåkare under 30. Det enorma huk vi ser i vart och vartannat klipp idag är helt enkelt en fortsättning på först Wray och sedan O’Connors popalstrande djupkurande och skulle jag verkligen nämna historiens fem mest hukade skatare skulle det nog bli mer av en samtidsskildring eftersom det slås nya rekord i huk varje dag these days.

Därför tänkte jag att det ändå trots allt blir roligare om jag ändå blickar bakåt för att se vilka som berett vägen för dagens knogskrapare. Here goes…

5: Tim O’Connor

hukfetma  tim oconnor 2

Jag har faktiskt personligen frontat Tim O’Connor med att han är ensam gärningsman i fallet korsstiltrenden. Jag frågade om han var medveten om sin skuld och han erkände lugnt och värdigt att “Yeah, I know a lot of people skate like that now“, det var inga problem. Att korsa armarna framför sig i en höjdhopparlik ansats innan tricken är som sagt så vanligt idag att ingen höjer ett ögonbryn när det sker, men när Tim O’Connor genombrottspoppade sig in skateboardvärlden i “Underachievers” såg det mycket märkligt ut. Jag minns att jag ogillade stilen genast, men att jag inte ogillade Tim O’Connor i övrigt, kanske för att han ändå landade hyfsat stolt och rak, och jag minns hur jag såg allt fler unga begåvningar som t ex Johan Florell anamma stilen.

4: Paulo Diaz

lowest skaters paulo diaz

I Hollywoods glimrande kvarter kan filmstjärnornas handavtryck i betongen beundras av turistbananer från hela världen – i Hollywoods dunklare östra regioner kan ett tränat öga se spår efter långa naglar, utsparade för att traktera mängder av olika stränginstrument, naglar som skrapats i betongplattorna inför enorma nollies, switch ollies och hundratals ännu obenämnda skateboardtrick – spår efter myten Paulo Diaz. Paulo ”Ali Kahn” Diaz är precis som Tim O’Connor, ännu en skatare vars överdrivet låga åkstil inte orsakat impopularitet, snarare tvärtom. Paulo är väl faktiskt så nära det går att komma en skatare av onåbar status, älskad av allt och alla, och efter ”Cherry”, även känd hos den yngre generationen som ”Flummarn i Supremefilmen”

3: Matt Field

matt field 2

Matt Field får agera stereotyp för den generation rastafariskatare som dök upp ca mitten av 90-talet. Haile Selassies uretanburna krigare intar alla en mycket låg combatposition inför varje manöver vilket kan se ganska ball ut men dessa skatare lider också av någon anledning ofta av en krängande flängighet i rörelserna vilket jag tror har bidragit till deras ofta sparsamma popularitet. Dock skall det noteras att John Cardiel och Matt Rodriguez faktiskt hör till denna subgenre av skatare, men i dessa fall komponeras huket, kränget och allt det andra till en förtrollande rörelsesymfoni som sätter dem båda högt upp när det kommer till coolast stil på skateboard någonsin.

2: Darrell Stanton

lowest skaters darrell stanton

Inom den individualistiska och kreativa subkulturen skateboard belönas inte alltid individualism och kreativitet särskilt frikostigt. Ett bevis på detta är Darrell Stanton vars unika stil nog enbart gjort honom karriärmässig skada. Därtill förknippas han hånfult med flera nyskapande trick som t ex ”Dolphinflip”. Jag har aldrig tyckt att Darrell Stantons stil är vacker men jag föredrar ful stil framför ingen stil alla dagar i veckan.

1: Damien Carbajal

damian carbajal 2

Få har kämpat så mycket och fått tillbaka så lite som stackars Damien Carbajal. Född under en dalande H-Street-stjärna gav han järnet för att hålla sig up to date med det tidiga 90-talets snabbsvängande trendpendel, bara för att se sina vedermödor förpassa honom till slutförvaring i skatehistoriens skuggarkiv. Ångestladdad pop, på gränsen till fosterställning, ville inte någon, till slut inte ens Tony Magnusson, vila ögonen på.

damian carbajal

Så vart har allt detta fört oss? Jag tror mig ha blivit på det klara med att det går att dippa sig både ut och in ur strålkastarljuset MEN jag är nog också mer övertygad än någonsin att dippandet är otroligt avgörande för hur vi uppfattar skateboardåkning. När jag ögnar igenom den moderna skatehistorien så blir det uppenbart att det trots allt är skatare med en lätt & lagom ledig stil som verkligen har fått massornas bifall och med viss förskjutning tycks det vara så än idag.

Det tycks alltså som att vi generellt sett inte  lockas lika starkt av de hårt arbetande skatarna och jag drar till med en jämförelse för att styrka denna tes: Antwuan Dixon vs Chris Pfanner. Antwuan hukar sig knappt alls, någonsin, medan Pfanner suger på knäna oavsett vilket trick han ska göra med resultatet att den ohukade är en modern legend medan den senare nog aldrig kommer att drunkna i någon like-tsunami. Sorry, Pfanner, men det ser helt enkelt inte särskilt skönt ut! Eller ta Wes Kremer, vad är egentligen hans stora charm om inte den bekymmerslösa promenadliknande stilen oavsett trick och terräng? Och samma sak gäller även i andra fysiska aktiviteter och jag ska inte börja rabbla sportlegender nu men nöjer mig med en enda: Ingmar Stenmark, vars status i idrottsvärlden inte bara är summan av hans segrar; att han dessutom åkte elegantare och mer upprätt än någon annan alpin världsstjärna är vad som gjort honom så mycket större.

Så även om jag är bergsäker på att vi är mer toleranta mot djuphuk idag, jag vet att jag själv är det i alla fall, så tippar jag att vi även fortsättningsvis kommer att hitta de stora legenderna någonstans mellan Rigor skatis och Hukfetman, och jag väljer att avsluta med några ord från Jeff Pang om det viktigaste för att lyckas som skateboardåkare, i alla fall i New York City (hela intervjun och mer om att inte böja sig hittar ni här): ”Skate with minimal effort and don’t bend your knees that much”.