Vart är vi på väg?

Ifall nån kikat in på här på sistone så har ni märkt att inläggen inte dundrar in som dom brukade engång i tiden, det beror på flera anledningar men man skulle kort och gott kunna säga att alla har vart busy med annat. Om sidan är nån idé att hålla levande beror på hur busy med annat vi kommer vara framöver, men innan vi avgjort ifall Rippers Choice rippar vidare eller kapas till RIP så ska jag försöka ge mig på en statsuppdatering av skatevärlden från mitt perspektiv.

Jättemycket har hänt och händer hela tiden men hur mycket är egentligen intressant?  Jag kollade på AVE‘s intervju där han bland annat nämner att tillgängligheten till nya skateklipp varje dag helt enkelt gör honom avtrubbad. Innan Facebook, Instragram, Hellaclips osv såg man fram emot skatefilmer på ett helt annat sätt än idag. Jag tycker inte att allt som släpps är skit nuförtiden men när saker ska matas ut i flödet dagligen för några snabba likes så är det inte så konstigt att kvalitet och själ försvinner.
Även filmer/delar som är riktigt bra glöms snabbt bort då nästa klipp redan rullat fram i feeden.
Kalla mig old school men jag mår lite illa av det och försöker filtrera bort så mycket som möjligt för att hålla inspirationen vid liv. Kolla in Ave’s intervju när ni har nån timme att avvara för han har en några bra saker att säga mellan “the illusions” egna flummiga historier.

Jeff Grosso har peppat mig otroligt mycket på sistone!  Jag har tänkt på honom som en slags “likeable vert-douchbag” sen första gången  jag såg honom i Speed Freaks men nu på senare år insett hur mycket han verkligen bryr sig om skateboard. Alla avsnitt av “Loveletters to Skateboarding” är fantastiska och trots att han beskriver mycket från ett “vert dog” perspektiv så får han ofta igenom nån bra poäng som även kan appliceras till street. Det är otroligt uppfriskande att höra någon berätta exakt vad dom tycker utan att vara rädda för konsekvenser från resten av skateindustrin. Något som blir mer och mer sällsynt när alla vill äta en bit av corporate-kakan. I det här “Rant & Rave” avsnittet snackar han om vart vi är på väg med dagens skateindustri och jag tycker han träffade huvudet på spiken.

För mer Grosso kan jag rekommendera “Trends” avsnittet, och live feeden från Vans Pool Party där han gör ett minst sagt underhållande jobb som gästkommentator. Många gamla rävar får en och annan salt kommentar däribland Sveriges egna före detta T-Mag.

Vad händer i Sverige då? Jag skulle våga påstå att sverige har blivit en mindre version av USA där en hel del av det vi får upptryckt i fejset är industristyrt bullshit från som stora jättarna. Med tanke på hur mycket skateboard har vuxit sedan mitten av 90-talet så är det såklart oundvikligt att större företag ger sig in i branchen och vill diktera hur skateboard ska marknadsföras. För och nackdelarna är något som har ältats sen många år tillbaks så jag orkar inte säga mer än att det är upp till var och en att stödja det dom gillar. Det går inte att döda skateboard men skulle nog må bra av en käftsmäll för att tas ner på jorden igen.

Några nämnvärda lokala saker:

Sour solution verkar tagit fart och kommer ut med ny film snart. Blir intressant att se vad dom kokat ihop (Hela gamla Sweet teamet plus Abbe Nyberg och Martin Sandberg). Sweets tidigare skatefilmer har ju vart bra men hoppas ändå Sour blir lite mer moget och skiljer sig från det gamla mer än att frågetecknet bytts ut mot ett timglas. Trailer ses här.

XXIV kommer ut med en film inom kort och har premiär i hemmastaden GBG. Mer än så vet jag faktiskt inte men hoppas på feta delar från “bomben“, “bling” och co.

Det anordnas mer och mer tävlingar som betyder mindre och mindre, men “Back to Värnhem” som nyligen hyvlades av i Malmö såg ut att vara en lyckad gatufest. Arrangörerna ska ha props för att ha lyckats göra en tävling där streetytan är nästan lika rå som riktig street och allt vax i världen inte hjäper parkråttorna upp på prispallen. Grattis till John Romo!
Giftorm
släppte nåt klipp jag inte kan hitta nu så ni får leta om ni inte sett det redan.

 Nisse Lilja har gjort en kortfilm som heter Boys Club som tar upp könsroller och sexism inom skateboardkultur. Det fick mig definitivt att fundera lite men som jag ser skateboard är det omöjligt att beskylla något så individuellt för att vara sexistiskt. Det är väl ett generellt problem som tyvärr existerar överallt till viss del. Reklam/grafiker med nakna brudar osv. känns ju oftast ocoolt men det kommer alltid finnas smaklösa människor och företag. Personligen tycker jag kön är helt irrelevant inom skateboard, precis som hudfärg eller ålder. Kolla in filmen här och tänk, tyck och agera som du vill.

Jakob Runow har gjort ett skönt litet vårklipp som från början hade en Abba-låt men efter jag dissade Abba på facebook dök det upp en ny version med annan musik. Jag hoppas han inte ändrade det bara för min skull, men nu är det husomhelst mycket mer njutbart! Peep it här.

Nu pallar jag inte skriva mer men om jag ser tecken på att nån läst det här så dyker det säkert upp en del två inom kort där jag bland annat tänkte skriva om skateparker.

 

A Rebel Yawn – AVE-kommissionen räddar Vans från totalfiasko

Vans första fullängdsskateboardvideo har varit den mest efterlängtade skaterullen sedan Fully Flared, och om jag tyckte att  Fully Flared var en besvikelse så är det inget mot vad jag anser ”Propeller” vara; ett utdraget, ängsligt försök till stoke – men avslutat med en glimt av himmelriket!

daniel lutheran zombiestyle

Tomma tunnor

”Propeller” skriker högt men säger ingenting. Åtminstone inte om Vans men dock en hel del om skateboardbranschens nuvarande vrålängslighet. Propeller ska kröna skateboardvärldens allra mest creddiga, anrika och heliga varumärke men filmen skulle i min mening kunna vara utgiven av valfritt opersonligt skateboardföretag. Det är närmast ett mirakel att lyckas förvandla så mycket skateboardhistoria till något så platt, ofarligt och intetsägande. Jag hade med glädje svalt närbilder på nygräddade våffelsulor, arkivfootage och lite voice-over berättelse om skomärkets historia istället för detta. Men det handlar som så mycket annat i skateboardbranschen idag om ängslighet. Ängsligheten att göra bort sig. Att göra fel. Att vara corporate. Att vara ”gay”. Att släppa ifrån sig en smula av kakan till konkurrenterna. Jag ser framför mig hur hyllmeter med utkast till teman och storylines har strimlats sedan det bestämdes att denna film skulle bli av. Men inget dög. Inget av dem förutspåddes tilltala tillräckligt breda led.

Så vad göra? Jo, gör som grabbgänget på stan och bröla järnet istället. Hamra på med dammiga ditcher, sönderskrapad hud, helrätt rock ’n’ roll, jättefarliga 50-50‘s, vilt vevande roll-away-armar och nedförnedförnedför – “perfekt” filmat och nästan oavbrutet i över en timmes tid. Resultatet blir som för vilken innehållslös actionfilm som helst – sömnighet. Det här är inte enbart min egen 41-åriga uppfattning utan cirka 40 skateboardåkare i åldrarna 14-17 som jag sett Propeller tillsammans med. ”Långtråkig” var deras mest populära åsikt om filmen.

 En glimt av historien

Efter ett mysigt men alldeles för kort intro med Tony Alva, Caballero, Ray Barbee och några andra gamla uvar hoppar regissör Greg Hunt över alla mellanlägen och smäller i högsta växeln av ointresse direkt. Och låter den som sagt vara i nästan hela vägen. Ungefär 40 minuter in i filmen bjuds jag nämligen på en åtta minuter lång luftficka signerad Andrew Allen, Dustin Dollin och Geoff Rowley som får mig att orka vidare. Andrew Allens del är sviiinbra. Ingen av dessa åkare vevar med armarna när de landar sina trick.

 chris pfanner extrawaver

Ner, ner, ner, nedför ditchen, ner!

I övrigt är det alltså enbart en upprapning av förutsägbar tuffhet. Som på ett löpande band landar åkarna nedför stora crustiga banks med damm och armar yrande omkring sig, avslutat med en lång utandning av blaséblandad lättnad. Om och om igen. Inte en manual, knappt ett flattrick, inte ett minirampstrick, inte något larvigt och avslappnat, inte ett enda uppvisande av någon åkares personlighet. Det ska vara hett och laddat men det blir iskallt och visset.

Det värsta av allt

Att det alltid är mörkast innan gryningen stämmer även för Propeller. Den näst sista delen är nämligen en jättefräsch och jättemodig kille som heter Kyle Walker. Men att han är fräsch, modig och kille är inte vad som fick oss som såg filmen att gå i taket. Nej, det som rycker upp oss ur koman är att mycket av materialet ser helt klart uppspeedat ut. Vi vevar tillbaka och tittar igen. Nej, det är ingen tvekan.

Ave Maria

Efter denna skandal är vi nästan helt vakna igen och tur är väl det för nu kommer frälsaren. Och jag menar inte frälsaren som en löjligt metafor för någon som gör något jättebra. Nej, jag menar frälsare i ordets egentliga mening: den som räddar oss från något fruktansvärt, från lusten att sluta skata, jag menar Anthony Van Engelen. Anthony Van Engelen har varit alla favoritskatares favoritskatare i typ 15 år och han har genomlevt fler hemska sidor av skateboardyrkeslivet än de allra flesta. Att han skulle ha kraften att frambringa sitt livs bästa del nu är obegripligt.

anthony van engelen vans propeller

Säger mer än tusen trappsteg

Anthony Van Engelen är vad alla unga skatare i denna film hoppas på att en dag kunna bli men ingen av dem kommer att bli det. Det är redan för sent. Det AVE har vet han inte om själv. Det enda Anthony Van Engelen kanske vet är hur han vill att det ska kännas när han åker skateboard och den känslan låter han sig styras av. Den känslan går genom rutan som inget annat och trots att jag aldrig skulle våga försöka ett enda av hans trick så kan jag ändå relatera till varför han gör dem och det är detta som får mig att vilja sticka ut och träna skateboardåkning tills jag dör när jag sett om delen ett par gånger. En line med switch ollie och switch kickflip över två drivewaygaps efter varandra etsar sig fast. Jag är övertygad om att alla i filmen, kanske även Omar Hassan, hade kunnat sätta denna line. Men ingen annan gjorde något liknande. Ingen annan förstod att stoke inte sitter i terrängens storlek eller trickets farlighet.

Och så lite siffror!

Att göra trick nedför är populärt. Nedför lutande räcken, nedför trappor och nedför gaps. Jag har inte räknat hela filmen men säkert är att över 90% av alla streettrick är nedförstrick, fram till AVE:s del. I Anthony Van Engelens del är andelen trick nedför saker och på saker som lutar nedåt exakt 21,7%. Nedför is a style killer. A cool killer. Just sayin’.

Det är mot gravitationen som är det coola hållet, fatta.

Gravitationen är universums mäktigaste kraft; uppåt kommer alltid att vara det coola hållet.

Och nej, filmen klarar inte ett Bechdel-test. Och inte ett Julien Stranger-test för den delen heller. Sorgligt är det.