A Rebel Yawn – AVE-kommissionen räddar Vans från totalfiasko

Vans första fullängdsskateboardvideo har varit den mest efterlängtade skaterullen sedan Fully Flared, och om jag tyckte att  Fully Flared var en besvikelse så är det inget mot vad jag anser ”Propeller” vara; ett utdraget, ängsligt försök till stoke – men avslutat med en glimt av himmelriket!

daniel lutheran zombiestyle

Tomma tunnor

”Propeller” skriker högt men säger ingenting. Åtminstone inte om Vans men dock en hel del om skateboardbranschens nuvarande vrålängslighet. Propeller ska kröna skateboardvärldens allra mest creddiga, anrika och heliga varumärke men filmen skulle i min mening kunna vara utgiven av valfritt opersonligt skateboardföretag. Det är närmast ett mirakel att lyckas förvandla så mycket skateboardhistoria till något så platt, ofarligt och intetsägande. Jag hade med glädje svalt närbilder på nygräddade våffelsulor, arkivfootage och lite voice-over berättelse om skomärkets historia istället för detta. Men det handlar som så mycket annat i skateboardbranschen idag om ängslighet. Ängsligheten att göra bort sig. Att göra fel. Att vara corporate. Att vara ”gay”. Att släppa ifrån sig en smula av kakan till konkurrenterna. Jag ser framför mig hur hyllmeter med utkast till teman och storylines har strimlats sedan det bestämdes att denna film skulle bli av. Men inget dög. Inget av dem förutspåddes tilltala tillräckligt breda led.

Så vad göra? Jo, gör som grabbgänget på stan och bröla järnet istället. Hamra på med dammiga ditcher, sönderskrapad hud, helrätt rock ’n’ roll, jättefarliga 50-50‘s, vilt vevande roll-away-armar och nedförnedförnedför – “perfekt” filmat och nästan oavbrutet i över en timmes tid. Resultatet blir som för vilken innehållslös actionfilm som helst – sömnighet. Det här är inte enbart min egen 41-åriga uppfattning utan cirka 40 skateboardåkare i åldrarna 14-17 som jag sett Propeller tillsammans med. ”Långtråkig” var deras mest populära åsikt om filmen.

 En glimt av historien

Efter ett mysigt men alldeles för kort intro med Tony Alva, Caballero, Ray Barbee och några andra gamla uvar hoppar regissör Greg Hunt över alla mellanlägen och smäller i högsta växeln av ointresse direkt. Och låter den som sagt vara i nästan hela vägen. Ungefär 40 minuter in i filmen bjuds jag nämligen på en åtta minuter lång luftficka signerad Andrew Allen, Dustin Dollin och Geoff Rowley som får mig att orka vidare. Andrew Allens del är sviiinbra. Ingen av dessa åkare vevar med armarna när de landar sina trick.

 chris pfanner extrawaver

Ner, ner, ner, nedför ditchen, ner!

I övrigt är det alltså enbart en upprapning av förutsägbar tuffhet. Som på ett löpande band landar åkarna nedför stora crustiga banks med damm och armar yrande omkring sig, avslutat med en lång utandning av blaséblandad lättnad. Om och om igen. Inte en manual, knappt ett flattrick, inte ett minirampstrick, inte något larvigt och avslappnat, inte ett enda uppvisande av någon åkares personlighet. Det ska vara hett och laddat men det blir iskallt och visset.

Det värsta av allt

Att det alltid är mörkast innan gryningen stämmer även för Propeller. Den näst sista delen är nämligen en jättefräsch och jättemodig kille som heter Kyle Walker. Men att han är fräsch, modig och kille är inte vad som fick oss som såg filmen att gå i taket. Nej, det som rycker upp oss ur koman är att mycket av materialet ser helt klart uppspeedat ut. Vi vevar tillbaka och tittar igen. Nej, det är ingen tvekan.

Ave Maria

Efter denna skandal är vi nästan helt vakna igen och tur är väl det för nu kommer frälsaren. Och jag menar inte frälsaren som en löjligt metafor för någon som gör något jättebra. Nej, jag menar frälsare i ordets egentliga mening: den som räddar oss från något fruktansvärt, från lusten att sluta skata, jag menar Anthony Van Engelen. Anthony Van Engelen har varit alla favoritskatares favoritskatare i typ 15 år och han har genomlevt fler hemska sidor av skateboardyrkeslivet än de allra flesta. Att han skulle ha kraften att frambringa sitt livs bästa del nu är obegripligt.

anthony van engelen vans propeller

Säger mer än tusen trappsteg

Anthony Van Engelen är vad alla unga skatare i denna film hoppas på att en dag kunna bli men ingen av dem kommer att bli det. Det är redan för sent. Det AVE har vet han inte om själv. Det enda Anthony Van Engelen kanske vet är hur han vill att det ska kännas när han åker skateboard och den känslan låter han sig styras av. Den känslan går genom rutan som inget annat och trots att jag aldrig skulle våga försöka ett enda av hans trick så kan jag ändå relatera till varför han gör dem och det är detta som får mig att vilja sticka ut och träna skateboardåkning tills jag dör när jag sett om delen ett par gånger. En line med switch ollie och switch kickflip över två drivewaygaps efter varandra etsar sig fast. Jag är övertygad om att alla i filmen, kanske även Omar Hassan, hade kunnat sätta denna line. Men ingen annan gjorde något liknande. Ingen annan förstod att stoke inte sitter i terrängens storlek eller trickets farlighet.

Och så lite siffror!

Att göra trick nedför är populärt. Nedför lutande räcken, nedför trappor och nedför gaps. Jag har inte räknat hela filmen men säkert är att över 90% av alla streettrick är nedförstrick, fram till AVE:s del. I Anthony Van Engelens del är andelen trick nedför saker och på saker som lutar nedåt exakt 21,7%. Nedför is a style killer. A cool killer. Just sayin’.

Det är mot gravitationen som är det coola hållet, fatta.

Gravitationen är universums mäktigaste kraft; uppåt kommer alltid att vara det coola hållet.

Och nej, filmen klarar inte ett Bechdel-test. Och inte ett Julien Stranger-test för den delen heller. Sorgligt är det.

 

It ain’t sweet without the Sour

Äntligen är det officiellt!

Sweet dumpade allt som gjorde det till ett respekterat märke, det vill säga teamet, team-manager, och filmare som nu har gått ihop och startat Sour skateboards.  Dom har även plockat upp Abbe Nyberg på teamet, och med nytt HQ i Barcelona och första video runt hörnet så ser det mycket lovande ut.
Jävligt kul för alla som har kämpat med Sweet att nu få släppa tidgare kommerciella kompromisser och fokusera på grym skateboardåkning.

Stort grattis!

Läs mer i den här intervjun med EJP och Bjerten från Kingpin.

“The sour solution” teaser from Sour solution on Vimeo.

Mentally InShane

Ja, vafan ska man säga om en del som börjar med backside nollie heelflip utför Wallenberg fyran?

Trots hans overkliga förmåga på brädan har jag faktiskt lite svårt för Shane O’neill.
Hans stil är en blanding av uttryckslös robot och en plattfot Love Eneroth, vilket såklart är mest negativt men stundtals riktigt smarrigt när hans perfektion träffar rätt.

Problemet för mig är att vissa av hans trick är lite för krångliga och tekniska för att se bra ut vilket påminner mig om tech-eran runt 91-92 (men när man kan göra i princip vad man vill så har jag viss förståelse för att det blir svårt att hålla sig till “basics”).
Får samma känsla som när Marc Johnsson eller Guy Mariano gör nåt över-tech trick bara för att dom kan, men som får stilbarometern att sänkas till Rodney Mullen nivå.
Inget ont om Mullen men han blev inte en legend på grund av stil, och eftersom #stylematters som det brukar uttryckas på webben så tycker jag det är lite synd att han blandar in manual-combos, dubbelflippar, och röriga flip-outs. Sen är han även insyltad i StreetLeauge/Berrics/Energidrycksindustrin vilket oftast får mig att må illa.

Hursomhelst så gör Shane sjukt mycket bra grejer och jag blir på någon nivå ändå imponerad av dom få trick i den här delen som inte faller mig personligen i smaken. Typ som med jonglering eller golf.

Mighty footy

Som de flesta tycker jag att Gino Iannucci har hyfsat smooth stil och det mesta han släppt är legendariskt, men för att vara helt ärlig så är gamla andrahandsklipp inte alltid så exhalterande trots att det är osläppt Gino footy från 90-talet vi snackar om här. Sista tricket är dock i en klass för sig och enligt mig hamnar det på topplistan av allt Gino bjudit på genom åren.

Det måste varit runt 97/98 tänker jag eftersom han och Guy har samma look som i “Chocolate Tour” (-99) så jag fattar inte varför det aldrig kom med i delen. Socrates kanske störde sig på solbländningen eller var det kanske filmarbeef med nån annan?

På tal om filmarbeef går det rykten om att Marc Johnsson filmat en hel del med Tiltmode gänget som Ty Evans satte stopp för att släppa. Det sägs att Mike Carroll håller på materialet men även att det kan ha raderats/spelats över. Oh well, time will tell..