Kommer du ihåg New Balance Numeric?

När det började talas om att New Balance var på väg in i skateskobranschen var det en hel del snack om allt ifrån vilka som passade på teamet till huruvida New Balance Numeric skulle kunna förföra oss allihopa.
Men sen blev det tyst. Bortsett från den promo som släpptes för typ ett halvår sedan har jag jag inte lyckats snappa upp speciellt mycket från New Balance Numeric och ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag ens skulle kunna lägga vantarna på ett par puppor om jag så ville. Skorna säljs ju inte ens på Stadium, där jag köper majoriteten av alla mina fräcka och wavy sK8rSwag-prylar.
Nu har det iallafall kommit en ny kortfilm från New Balance och jag måste säga att jag gillar de flesta på teamet. Enbart Jordan Trahans flippar räcker gott och väl för att hålla mitt intresse för New Balance Numeric vid liv men om jag vore deras skodesigner-boss så skulle jag istället för att göra Janoskis med ett N istället för swoosh, fokusera på att släppa deras klassiska trainers i skatevänliga material istället. Skulle även kunna tänka mig ett par såna där helsvarta New Balance promenadskor som folk som bryr sig om sina fötter brukar köra, fast i skateversion. Såna skor ser jävulskt sköna ut för en lagrad senior som mig.

Dylanstilen – skateboardåkandets selfie

Att överdriva den, påpeka den, sakna den – stil har alltid varit farligt – men aldrig har stil varit så farligt som just nu, och varför hoppas jag komma fram till om ett par tusen ord.

Dylanstilen. Alex Olson.

Dylanstilen. Alex Olson.

Den fria aktiviteten skateboard vore bara en bråkdel så intressant om det inte vore för alla de lagar och regler som talar om för oss på vilket sätt vi ska vara fria för tillfället. Brotten mot denna “frihet” får skateboard att förändras men upproret föder nya lagar och på det viset snurrar vi vidare.

Lagarna för kläder, frisyrer och trick ändras ständigt och anses som ytliga, långsamt utbytbara skal ovanpå de skateboardåkare vi egentligen förmodas vara, innerst inne.

Väldigt mycket allvarligare är det med stilen, det vill säga hur en skateboardåkare rör sig. Stilen har alltid ansetts som det djupaste uttrycket för var och ens skateboardidentitet, något som inte ska gå att påverka och som ska skilja oss åt, unika som snöflingor. Men tji. Även våra “omedvetna” och “personliga” rörelsemönster styrs hårt av tidens melodi och under de 26 år som jag iakttagit skateboard har jag kunnat utpeka ett flertal stilskiften. Några av dessa är:

"HANDVÄSKAN" originalet av Mike Vallely

“HANDVÄSKAN” 1988 originalet av Mike Vallely

"STREETNÄVEN" 1993 av Jason Dill

“STREETNÄVEN” 1993 av Jason Dill

"PENNYSTILEN" ca 1995 originalet av Tom Penny

“PENNYSTILEN” ca 1995 originalet av Tom Penny

"KORSET" ca 1996 originalet av Tim O'Connor

“KORSET” ca 1996 originalet av Tim O’Connor

Nu vill jag kasta mig över varenda en av dessa stilar och analysera allt vad de kan tänkas representera men jag måste hejda mig och istället för en gångs skull vara lite mer samtida. Jag tänker enbart prata om den just nu förhärskande Dylanstilen.

Dylanstilen 2013 originalet av Dylan Reider

Dylanstilen 2013 originalet av Dylan Reider

Dylanstilen kallas också Sniffahålan, Kroken, Dracula och säkert tusen andra grejer, men vi vet vad som menas: Rygg och nacke krökta nedåt, huvudet vridet bort från färdriktningen in i armhålan, blicken mot marken och ena armen som en stötfångare krökt framför ansiktet. För extrapoäng dras sedan den andra armen upp på ryggen i ett osynligt polisgrepp medan bakre knät vinklas in mot det främre. Hela posen anläggs, i skrivande stund, enbart efter landat trick.

dylanstilen 3När Dylan Rieder fick sitt genombrott välkomnade jag hans säregna stil. Jag tyckte det var härligt med en skatare som vågade ta ut svängarna och se teatralisk ut. Men enligt den kosmiska lagen “Coolt blir Äckligt” så började jag och många andra snart reagera allergiskt på denna stil. Plötsligt är horder av skatare döende dandys, blasé på livet med en törst efter det vackra, utförandes sina skateboardmanövrar med hela människosläktets smärta injicerad – efter var och vartannat trick. Plötsligt är alla lika personliga som Dylan. Och nu, i och med Cherry, så får jag känslan av att Dylan har börjat kopiera sig själv. Han anlägger stilen i tid och otid, och även efter trick utan kroppsrotation vrids hela paketet som att han precis landat en backside 360 ner i djupa Marseillebowlen. Jag är less även på originalet.

dylanstilen 2Men att vara less är jag van vid, inga problem, och jag skulle inte orkat skriva allt detta om inte något extra hade tillkommit. På sistone har nämligen Dylanstilen börjat innebära en hälsofara för mig och säkert andra skateboardåkare. Men hur då?

Jo, jag befann mig för några dagar sedan i den intuitiva trafiksituation som en streetyta eller skatepark innebär. Jag ser en skatare en bit bort, mitt uppe i en tailslide och på väg mot mig. Avståndet är dock så långt mellan oss så jag anser mig inte behöva korrigera min inslagna rutt. Men nej. Tailslajdaren landar sin tailslajd och intar genast Dylanstilen: böjer överkroppen nedåt och bort från färdriktningen samt fäller upp den skyddande armen och – börjar samtidigt cruisa frontside ut i min färdväg. Jag ser att vi närmar oss varandra men känner i ryggmärgen att tailslajdaren ska hinna titta upp och se mig. Nej. Posen är och förblir fryst och tailslajdaren bara fortsätter ut på ytan, omfamnande sig själv, som att hen vore den enda mobila entiteten där. Skrikandes lyckas jag panikgira ur denne dandys väg och klarar mig helskinnad ur situationen. Tailslajdaren märkte aldrig vad som hände. Samma sak hände mig även ett par dagar senare fast med en annan tailslajdare inblandad.

När det gick upp för mig vad jag precis råkat ut för blev jag jätteglad. Jag hade nästan blivit frontalkrockad av en stiltrend! Men senare sjönk mitt blodsocker och jag började grubbla på den här stilen och vad det är den uttrycker. För mig uttrycker Dylanstilen väldigt mycket självgodhet – att låta sig uppslukas av sig själv på bekostnad av andra. Det är äckligt men det är tidsenligt. Dylanstilen är skatingens selfie. Man fryser sitt perfekta ögonblick efter det perfekta tricket och bara njuter av hur fantastiskt snygg och bra man är – och man ger allmänheten god tid att njuta av härligheten också! Dylanskatare är förmodligen samma människor som inte använder blinkers. Varför ska jag blinka när jag vet vart jag ska? Skit i självkritik och skit i andra – det är jag som är the shit, låt mig vara skitsnygg i fred! Eller vad tycker ni?

Billy på Pass~Port

För ett par månader sedan läste jag med glädje i nån intervju att Bronze Hardware-representanten Billy McFeely precis hade fått någon typ av flowdeal från det australiska företaget Pass~Port Skateboards. Men så dök den här introduktionsdelen upp alldeles nyss och det verkar faktiskt som att den där flowdealen rann ner i en officiell plats på teamet istället. Grattis Billy! Och grattis Pass~Port.

Johnny Be Good

Senare än ett tåg fast i stormen Sven lägger nu äntligen Ripper’s Choice upp John Dahlquists telefonmontage på sidan. De flesta har säkert redan sett detta men glöm inte att det går alldeles utmärkt att titta på web-klipp både två och tre gånger. Skånes Brian Anderson i högform, det är bara att pressa play igen playa!

SHY STHLM OFFICIAL RELEASE

Äntligen fredag, sitter du kanske i din ensamhet och tänker just nu? Äntligen snart torsdag säger jag, för då är det nämligen dags för filmpremiär och brädsläpp på WeSC-butiken på Kungsgatan i Stockholm.

Jonas och jag har startat brädmärket SHY och filmen som ska visas är ingen mindre än vår första promo. Utöver vår nya brädserie så kommer det att finnas öl på plats så det är 18-år som gäller, vi ses där!

SHY_A4

Ben Gore på repeat

Ben Gore är helt klart en av mina favoritskatare. I dagens djungel av superskatare är det fortfarande sällsynt att hitta nån med precis rätt mix av ingredienser för väcka mina smaklökar.

Nuförtiden lägger vissa upp trick som 270-kickflip-fs-lipslide, och kickflip-bs-tailslide-kickflip-to-fakie i sina tävlingsåk vilket är otroligt imponerande på en atletsik nivå, men det har egentligen ingenting att göra med det jag kallar skateboardåkning.

Att skateboard växer i popularitet och har blivit kommersiellt utnyttjat accepterat är ett faktum hur man än ser på saken, och med det vill de större företagen naturligtvis förminska skateboards komplexa existens till något som går att kontrollera med organiserade tävlingar och poängsystem. Allt för att göra det mer publikvänligt och tillgängligt för allmänheten.

Jag ser inte utvecklingen som ett hot, utan snarare en förgrening. Där det som en gång kollektivt kallades skateboard nu blir uppdelat i en atletisk form som är mer kommersiellt riktad, och en artistisk form där skateboardåkningen är ett personligt uttryck.

Magenta hör definitivt till den senare formen, så om det är eran grej så kommer ni nog gilla  Bens nya del där han rippar SF’s gator i mörkret. Jag la även till hans del från filmen “Welcome to MIA” eftersom den är helt fantastisk och har gått på repeat hos mig på sistone.

Cherry

Supremefilmen ligger nu på youtube. Förmodligen kommer den tas ner snabbare än du hinner stoppa in tröjan i brallorna så passa på.

Asian tech whiz.

Brian Peacock är ett nytt namn för mig, och sen jag stötte på det här klippet har jag lärt mig att han är en Amerikan från Delaware som flyttat till Shanghai. I delen får vi se honom techa loss totalt på diverse smootha plazas och ärligt talat tog det ett tag att lista ut vilken stance han har.

Även om han är ganska ohejdad när det kommer till modern tech-overkill med en hel del onödiga spins och sena reverts för min smak så kan man njuta av det på samma sätt man gjorde av PJ Ladd under hans kortvarade stortid.